Originaltitel: The Witch – A New-England Folktale
Språk: Engelska
Produktionsår: 2015
Speltid: 93 min
Regissör: Robert Eggers
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Jag hade hört mycket gott om The Witch och blev inte besviken efter att ha sett filmen. Äntligen en film om folktro och häxor som inte var en slasher-film eller utmynnade i fantasyinspirerad goja. The Witch är något så ovanligt som en film som försöker vara ärlig till sitt källmaterial. Även om händelserna i filmen aldrig har inträffat så lyckas filmen visa hur människor från tidsepoken uppfattade eller trodde att skeendena hade gått till. Det är inte ofta jag sugs med i skräckfilmer men denna rör sig mer på det psykologiska planet och gör den därför desto mer verklighetstrogen.
Jag tänker inte berätta mycket om vad filmen handlar om. I korta drag är det 1600-tal och en man vid namn William blir tillsammans med sin familj förvisad från en puritansk koloni i Amerika. Familjen tvingas bosätta sig ensamma i vildmarken och de bygger upp en gård där de kan leva som fria människor. Men livet visar sig inte bli som familjen trott och snart är hela deras värld utan även deras tro i gungning. Jag tror att denna beskrivning räcker för att avslöja något mer vore att göra er som inte sett filmen en björntjänst.
Förutom den krypande olycksbådande känslan och den grå vildmarken är det första som slår mig hur välspelad filmen är. Hur regissören Robert Eggers har lyckats de få tre yngre ungarna att prata gammalengelska helt trovärdigt och agera som om de vore barn av tiden övergår mitt förstånd. Steven Spielberg brukar räknas som mästaren när det gäller att få barn att agera trovärdigt men det brukar alltid finnas en eller annan scen där de inte lyckas hålla masken så bra som de borde. Det finns inga sådana scener i The Witch och lägger man därtill föräldrarnas och Anya Taylor-Joys insats så är detta den starkaste ensemblen på länge som visats upp på vita duken.
En annan av filmens styrkor är att den är härligt kort. Med sina dryga 90 minuter visar The Witch att en film inte behöver vara över två timmar för att man skall få valuta för pengarna. Filmen har i stort blivit unisont hyllad av filmkritikerna och jag förstår varför. Framgången har öppnat Hollywoods portar för regissören Robert Eggers som har fått förtroendet att regissera nyinspelningen av F.W. Murnaus klassiker Nosferatu. Det är inte ofta jag ser fram emot nyinspelningar men denna är faktiskt en av dem.
Även huvudrollsinnehavaren Anya Taylor-Joys karriär pekar spikrakt uppåt. Först skall hon vara med i Luke Scotts (Ridley Scotts son) film Morgan och sedan bär det troligast iväg till superhjältegenren där hon skall spela Magic i filmen New Mutants. Hennes insats i The Witch bådar mycket gott för framtiden och jag ser fram emot att se hennes nästa insats.
Som ni förstår är jag mycket positiv till The Witch och rekommenderar den starkt. Jag önskar att fler filmer vore som denna istället för att ta populärkulturella genvägar för att sälja in sig till så många som möjligt. Filmer som The Witch och Deadpool har också visat att det går att tjäna bra med pengar på filmer som är riktade till en smalare publik. Det känns därför skönt med filmskapare som inte satsar allt för att uppnå den förhatliga PG-13 klassifikationen.