Titel: Southern Reach-trilogy.
Språk: Engelska
Författare: Jeff Vandermeer
Förlag bok: Farrar, Straus and Giroux (2014)
Övrigt: Annihilation (bok 1), Authority (bok 2), Acceptance (bok 3).
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Det senaste året har det varit ett himla snack om Jeff Vandermeers novell Annihilation. Med också en film på gång med Natalie Portman i huvudrollen och vår egna Tuva Novotny i en biroll tänkte jag att det var dags för mig att ta reda på varför detta stohej. Men istället för att bara recensera Annihilation, den första boken i Southern Reach-trilogin beslutade jag mig för att sätta tändarna i alla tre böcker. Observera att jag skrev mina recensioner allt eftersom jag läste böckerna.
ANNIHILATION
En expedition bestående av fyra kvinnor (en psykolog, en biolog, en antropolog och en kartläggare) skickas in i ett mystiskt område kallat Area X för att undersöka dess hemligheter. Väl framme vid baslägret börjar folk uppföra sig konstigt och uppleva konstiga saker samtidigt som paranoian sprider sig. Kan någon finna ut sanningen eller är expeditionen dömd till sin undergång?
Allvarligt talat tyckte jag att Annihilation inte var så mycket att hänga i julgranen. Visst är det mystiskt men det är varken intressant eller skrämmande. Ganska snabbt kom jag fram till att denna bok inte kommer att leda till någonting vettigt. Den stora ledtråden till detta var alla återblickar tillbaka till tiden innan expeditionen. Detta för att få in bakgrundsinformation om olika rollfigur så att läsaren åtminstone litet skall förstå vad det är som händer. Ju äldre jag har blivit desto mer ogillar jag handlingar som drivs framåt av återblickar, drömmar, hallucinationer och liknande. För mig är detta nästen liktydigt med att författaren har målat in sig i ett hörn och på ett nästan desperat sätt måste hitta en väg ut. Trots alla återblickar så är protagonisten inte heller speciellt sympatisk eller ens realistisk. Hon verkar leva i en sorts drömvärld redan innan hon träder in i Area X och förhållandet till hennes make kan jag endast beskriva som självmasochistiskt. Att hon till råga på allt är egensinnig som en åsna gör inte heller saken bättre. Sedan skall vi knappt ens nämna fjanteriet med den hypnos som de olika expeditionsdeltagarna har ”förprogrammerat” med. Detta kändes som en bok där författaren i sitt mål att vara så mystisk som möjligt tog sig vatten över huvudet.
AUTHORITY
Southern Reach, den statliga organisation som undersöker Area X, får en ny chef då det visar sig att den förra var psykologen som var med i expeditionen i första boken. Den nya chefen kallas för Control och han försöker sätta sig in i undersökningen av området. Plötsligt återvänder biologen, antropologen och kartläggaren från förra expeditionen men inte psykologen. Dessa är dock förändrade och ytterst ovilliga att berätta om vad de har varit med om. Control tror därför att psykologen kan vara en av nycklarna till gåtan Area X och börjar gräva djupare i hennes bakgrund…
Mysteriet med Area X fortsätter och denna gång ställs frågorna som saknades i första boken. Dock får vi ytterst få svar och egentligen handlar boken inte så mycket om Area X. Istället är det Control, eller John Rodriguez som han egentligen heter, som står i centrum. Vi får följa denne man som går från att vara en hyggligt kompetent tjänsteman till en man på galenskapens rand. Det är faktiskt inte så svårt att förstå varför Southern Reach inte har lyckats lösa mysteriet med Area X. Hela organisationen består av en bunt ”galningar” som hellre kastar paj på varandra istället för att samarbeta. Control blir fort så paranoid att han börjar ifrågasätta allt och alla. Trots att han motarbetas både uppifrån och nerifrån så är han totalt handlingsförlamad och han ifrågasätter sig själv om han kunde ha agerat annorlunda. Det sistnämnda kunde vara en relevant fråga om han hade gjort något. Istället lallar han omkring i Southern Reach högkvarter som en inkompetent och ryggradslös dåre som inte kan ta egna initiativ. Inte undra på att han håller på att bli galen. Nu kan det mycket väl vara så att Area X har börjat påverka människorna som arbetar i Southern Reach:s högkvarter, mycket tyder på det, även om själva byggnaden ligger utanför det avspärrade området. Det som irriterar mig mest är att boken står och stampar på samma ställe i 300 sidor. Det är först i den sista akten som det börjar hända saker och blir spännande. Jag gillade också cliffhanger-slutet som lockar en att läsa den tredje boken. Jag tycker att författaren Jeff Vandermeer har lyckats bättre i denna bok än i den första. Jag önskar dock att man hade kunnat få litet mer svar, eller i alla fall en handlingskraftig protagonist. Sedan måste han också lägga ner det tidigare nämnda hypnos-fjanteriet. Varje gång detta nämns vill jag bara slå igen boken och läsa något annat som är mer realistiskt.
ACCEPTANCE
Control och Ghost Bird (biologen) återvänder till Area X där de beslutar sig för att undersöka en mystisk ö. Där träffar de Grace som tidigare arbetade under Control som dennes ställföreträdare. Det visar sig att det gått tre år sedan Control och Ghost Bird försvann och att Area X har vuxit i storlek. Efter ett möte med en gigantisk varelse beslutar sig de tre människorna för att undersöka ett underjordiskt torn och konfrontera den mystiska varelse de vet huserar där.
Denna bok skiljer sig en del från de två övriga. Vi får nämligen följa tre skilda perspektiv som hoppar i tid och rum. I ett av perspektiven får vi följa psykologen från den tid då hon var chef för Southern Reach. Det mystiska med detta är att perspektivet är skrivet i andra person. Det är alltså läsaren som är psykologen och hennes mödor är således också läsarens. Det är första gången jag läst en bok i detta perspektiv som inte var en spelbok (soloäventyr). Jag har ingen aning om varför författaren valde att göra detta men det finns säkert en bra anledning. I jämförelse med de tidigare böckerna försöker Acceptance ge läsaren en del svar på alla de frågor som ställts under trilogin. Mycket är dock lämnat till läsarens personliga tolkningar men man får ändå ett ungefärligt hum om Area X och hur och varför området uppstod. Vissa läsare gillar öppna slut medan andra vill ha ett ordentligt svar på sina frågor. Jag personligen gillar att man får ett svar, det behöver inte vara ett komplett svar men tillräckligt mycket så att jag själv kan fylla i luckorna. Jag tycker dock att det hela slutar litet för öppet. Om Jeff Vandermeer skulle få lust skulle han med enkelhet kunna skriva en fjärde bok för att fylla i de luckor som saknas. Men samtidigt är det litet av genrens charm att lämna ett öppet slut. Jag stoppar dock boken i bokhyllan med en känsla av att ha blivit snuvad på konfekten. Jag är dock övertygad om att andra kommer att vara betydligt mer tillfredsställda med vad de just läst.
SLUTKOMMENTAR
Jag tror att det stora problemet jag har med Southern Reach är att trilogin är för mycket som filmen Prometheus. Med andra ord ett väldigt snyggt hantverk med väldigt många intressanta frågor men tyvärr alldeles för få svar. Jag är helt övertygad om att Jeff Vandermeer har hela händelseförloppet för Area X nedskrivet eller i alla fall i sitt huvud. Han väljer dock att inte berätta det för oss, troligast för att ge berättelsen ett djup som den annars inte skulle ha. I böckerna försöker författaren att kombinera olika genrer i ett för mig nytt sätt. Det har säkert gjorts tidigare i denna subgenre som brukar kallas New Weird. Det går inte att säga att det är en renodlad rysare, science fiction eller fantasy-trilogi. Det som däremot går att säga är att trilogin försöker sammansmälta olika teman som ekologi, filosofi, mystik och drömmar i ett verk som försöker vara större än dess beståndsdelar. Precis efter att jag läst färdigt bok 3 tyckte jag att det hela kändes som en ”big nothingburger”. Men så här några timmar senare har jag ändrat mig. Det finns något i böckerna som är tilltalande. Jag kan bara inte sätta fingret på det. Eftersom en i stort enad kritikerkår hyllar trilogin så måste det finnas något som jag missar. Frågan är bara om du kan upptäcka det?