Originaltitel: The Madness of King George
Språk: Engelska
Produktionsår: 1994
Speltid: 107 min
Regissör: Nicholas Hytner
Skådespelare: Nigel Hawthorne, Helen Mirren, Ian Holm, Amanda Donohoe, Rupert Everett m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Den galne kung George bygger på en pjäs som i sin tur bygger på verkliga händelser som inträffade år 1788. Kung Georg III börjar en dag uppföra sig märkligt, säga konstiga saker och har vilda vanföreställningar. Till en början låtsas folket omkring honom som om ingenting inträffat men allt eftersom tiden går blir situationen ohållbar. Prinsen av Wales (den blivande Kung Georg IV) manövrerar tillfälligt bort sin far från makten och kungens premiärminister William Pitt den yngre tvingas skicka kungen till sanatorium. Där hamnar han i klorna på den bestämde och tillsynes illvillige Dr Willis vars hårdhänta metoder är helt främmande för kungen. Med tiden börjar dock den strikta behandlingen att fungera och kungen återvänder sakta till sitt forna jag. Han friskförklaras och hinner precis återvända till London innan parlamentet utser prinsen av Wales till förmyndarregent.
Denna film innehåller mängder av skådespelarinsatser som det slår gnistor om. Främst är givetvis Nigel Hawthornes insats som den galne kung Georg III, den påminner på många sätt om Mikkel Følsgaards insats som en annan galen kung i A Royal Affair. Helen Mirren är som vanligt utmärkt som den olyckliga men hoppfulla drottning Charlotte. Ian Holms tolkning som den stränga Dr Willis med sin mörka blick ger mig kalla kårar och är en man som man inte vill hamna i klorna på. Även skådespelarna i de mindre rollerna briljerar, främst Rupert Everett som den bortskämde och odräglige prinsen av Wales. Jag tror inte att jag har hatat någon kunglig odåga på film mer förutom möjligtvis Joffrey från Game of thrones.
Om kung Georg III verkligen var sinnesstörd eller om han drabbats av blodsjukdomen porfyri (i folkmun mer känd som vampyrsjukan) tvistar de lärda. Möjligtvis kan han även ha varit förgiftad av arsenik, giftet skulle i så fall ha kunnat härröra från medicin eller smink. Att något verkligen var fel med kungen råder det dock inget tvivel om eftersom hans irrationella agerande ledde till en regeringskris i England. Eftersom behandlingsmetoderna var primitiva under 1700-talet, speciellt när det handlade om psykisk ohälsa, så lär vi aldrig få vet vad som egentligen hände, och lika bra är väl kanske det för det ledde i alla fall till en väldigt underhållande film.
Filmen beskrivs som en komedi men nog finns det en rätt stor portion drama i den också. Smålustiga situationer blandas med scener av yttersta mörker med mycket gråt och veklagan. Dramakomedi borde vara ett mer passande epitet. Förutom skådespelarinsatserna är scenografin, kostymerna och produktionen utmärkt. Som med alla brittiska kostymdramer så är genren en fråga om tycke och smak. Jag gillar genren och jag gillar Den galne kung George. Jag hoppas att ni också gör det.