Duellanterna

Originaltitel: The Duellists
Språk: Engelska
Produktionsår: 1977
Speltid: 100 min
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Keith Carradine, Harvey Keitel, Albert Finney, Edward Fox, Christina Raines m.fl.

Ridley Scott är en regissör känd för sina höga toppar och låga bottnar. Hans filmer Alien, Blade Runner och Gladiator räknas alla som moderna mästerverk medan 1492, G.I. Jane och Prometheus inte kan beskrivas som något annat än moderna kalkoner. Duellanterna är en av Scotts mindre kända filmer tillika hans debut som långfilmsregissör. Att så många bortser från denna tidiga pärla är högst beklagligt då den behandlar intressanta ämnen som ära, fiendskap och besatthet. Duellanterna är kanske inte ett mästerverk men ett intressant hantverk som förtjänar ett bättre rykte.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Filmen startar under napoleontiden med att Gabriel Feraud (Harvey Keitel) duellerar med svärd och svårt sårar en släkting till borgmästaren av Strasbourg. Efter duellen får Armand d’Hubert (Keith Carradine) det föga ärorika uppdraget att sätta Feraud under husarrest. Feraud känner sig personligen förolämpad av d’Hubert och utmanar honom på en duell. d’Hubert som är en ärans man ser ingen utväg än att anta utmaningen. Med det är bollen satt i rullning och under flera decennier skall Feraud och d’Hubert utkämpa otaliga dueller mot varandra eftersom ingen lyckas döda den andre. De strider med sablar till fots, på hästryggen och slutligen med pistoler. Till sist lyckas d’Hubert besegra Feraud och tvingar honom att bekänna sig besegrad och aldrig mer utkämpa en duell mot honom. Ensam stående i solen tvingas Feraud acceptera sitt öde.

Även om en hel del annat händer i filmen så är det duellerna som är de intressanta, eller rättare sagt de båda männens inställning till duellerna. Feraud tycks drivas av ett inre hat och i kombination med totalt dödsförakt är han villig att duellera mot vem som helst när som helst. Han påstår att det är hans ära som står på spel men egentligen är det spänningen han lever för. Att leva på knivseggen betyder allt för honom.

d’Hubert är av en helt annan natur. Han är till en början motvillig till att duellera och gör det bara när han måste. Han försöker undvika att stöta på Feraud så mycket det bara går så att han slipper duellera. Med tiden verkar det dock som om han också börjar gilla duellerna även om han aldrig skulle erkänna det. Ryktena om duellerna gör nämligen att han kan avancera uppåt i karriären och populär bland kvinnorna. Denna tvetydiga attityd får sin konsekvens i att d’Hubert, bakom kulisserna så att säga, räddar Feraud från att bli avrättad. Detta vore ett mycket ologiskt agerande av någon som inte vill duellera.

Trots att dessa båda män är fiender finns det även en respekt mellan de båda. För att duellera tvingas de att navigera genom den etikett och de regler som samhället medför. Eftersom att duellera är på kraftig tillbakagång och föga tolererat av staten tvingas de agera rent gammalmodigt för att inte säga ociviliserat. Den personliga äran sätts främst och konsekvenserna av duellerandet får komma i andra hand.

Duellanterna är visserligen en lågbudgetfilm men det vägs upp av bra skådespeleri, autentiska uniformer och väl valda miljöer. Att solguden också var med filmteamet kan man främst se i avslutningsscenen med en förbryllad Harvey Keitel som tittar ut över landskapet samtidigt som solen tittar fram mellan molnen. Detta är en film som alla bör se om inte annat för det underbart vackra fotot.