Originaltitel: Plunkett & Macleane
Språk: Engelska
Produktionsår: 1999
Speltid: 93 min
Regissör: Jake Scott
Skådespelare: Robert Carlyle, Jonny Lee Miller, Liv Tyler, Michael Gambon, Ken Stott, Alan Cumming m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Dags att föra in litet rock ’n’ roll i 1700-talet när stråtrövarna Plunkett & Macleane äntrar scenen. Filmen är regisserad av Ridley Scotts son Jake Scott vars val att följa i faderns fotspår kan ifrågasättas. Jag skulle beskriva Jake Scott som en mindre talangfull Guy Ritchie och undrar om han skulle ha haft något att göra i filmbranschen om det inte vore för hans berömda far. Hur som helst har Scott ändå lyckats få ihop en halvlyckad film. Jag kritiserar valet av filmmusik, främst att spela techno under 1700-talet. Liknande försök har gjorts i andra historiska filmer och väldigt sällan har resultatet varit lyckat. Som tur är räddas filmen från total katastrof av Robert Carlyles och Jonny Lee Millers personkemi.
Året är 1748 och platsen är England. Societetslejonet Macleane med fint namn men inga pengar hamnar i gäldstuga för alla sina skulder. Där bevittnar han två stråtrövare som utför ett vägrån precis utanför husknuten. Han ser hur en av rövarna sväljer en jättelik rubin innan han blir skjuten av tillströmmande vakter. Den andre stråtrövaren är en man vid namn Plunkett flyr och kommer undan. Nästa natt beger sig Macleane till begravningsplatsen för att gräva upp den dödade stråtrövarens lik och skära ut rubinen ur magen. För hans del har tyvärr även Plunkett denna tanke och eftersom han är beväpnad så är det han som tar hand om rubinen. Lyckan blir dock kortvarig då båda blir arresterade och hamnar i fängelse. Tillsammans bildar det omaka paret en pakt och efter att ha mutat sig fria med rubinen börjar de ett kompanjonskap som stråtrövare. Låt äventyret börja.
Plunkett & Macleane är en dramakomedi som lutar mer mot drama än komedi. Det hade behövt vara tvärt om. Skämten är rätt roliga men kommer för sällan och inte till sin rätt under Scotts klumpiga regi. Delar av filmen känns som en musikvideo och sådana stilgrepp kan lyckas men då måste regissören ha fingertoppskänsla. Jag tror verkligen att detta kunde ha blivit en riktigt bra actionkomedi med det omaka paret som hamnar i den ena trassliga situationen efter den andra men då behövs den lilla glimten i ögat som denna film saknar. Otroligt nog har denna film trots detta fått en viss kultstatus även om det är väldigt få utanför de brittiska öarna som har sett den.
Som jag sagt tidigare så är det Robert Carlyle och Jonny Lee Miller som räddar denna film. Samspelet mellan dessa herrar som båda var med i succén Trainspotting som kom några år tidigare blommar verkligen ut och hade bara manuset varit bättre så hade detta kunnat vara nästa Butch Cassidy & Sundance Kid. Ken Stott (mest känd som Balin i Bilbo-filmerna) är riktigt läbbig när han hänsynslöst jagar stråtrövare och klättrar i hierarkin. Även Liv Tyler gör trots sin något begränsade skådespelartalang en av sina bästa roller. Nej, felet ligger inte hos skådespelarna. Det är regissören och manusförfattarna som skall stå vid skampålen.
Plunkett & Macleane är trots sina svagheter en rätt underhållande film. Den kunde ha varit 1700-talets motsvarighet till Lock, Stock and Two Smoking Barrels men är istället en lågbudgetkopia på sådana brittiska filmer. Jag skulle gärna se en nyinspelning av denna film men med ett bättre manus och med en bättre regissör för berättelsen har potential. Jag kan inte riktigt rekommendera filmen om du inte är intresserad av genren. Om du är det bör du se den snarast möjligt.