Originaltitel: Professor Marston and the Wonder Women
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Speltid: 108 min
Regissör: Angela Robinson
Skådespelare: Luke Evans, Rebecca Hall, Bella Heathcote, Oliver Platt m.fl.
Jag måste erkänna att denna film överraskade mig. Jag hade förväntat mig ett triangeldrama där den äldre professorn och hans fru lurade in en ung oskyldig student i deras intrikata BDSM-lekar som blir allt mer utstuderade och perverterade. Istället var det ett relativt stillsamt kärleksdrama mellan tre person som alla älskar varandra. Man skulle även kunna tro att filmen skulle berätta om hur superhjältinnan Wonder Women skapades och det gör den men detta är mer en sekundär historia även om den tas upp i vida svepande penseldrag.
Året är 1945 och professor William Marston ser hur en pöbel bränner serietidningar på bål, bland andra hans egna Wonder Woman. Sedan infinner han sig till förhör över vad som är meningen med hans skapelse. I långa tillbakablickar får vi veta att William och hans fru Elizabeth under 20-talet försöker tillverka en lögndetektor. Till sin hjälp har de den betydligt yngre studenten Olive. Under sina tester med maskinen upptäcker de att den bara fungerar om de ställer betydelsefulla frågor. Detta gör att de börjar ställa frågor till varandra som de kanske inte borde göra. Genom maskinens svar får de reda på att alla tre älskar varandra och att Olive inte älskar sin fästman. De tre inleder därefter ett sexuellt förhållande med varandra. Givetvis går ryktet om den ”osunda” affären och professor Marston och hans fru får båda sparken. De tre vägrar dock att ge upp varandra och flyttar till ett nytt hus där de lever ett liv i polygami. De rollspelar ut olika sexuella scenarion och speciellt William börjar leva ut sina BDSM-fantasier där han är mannen, Elizabeth den dominanta kvinnan och Olive är den undergivna. För att få en inkomst skapar William superhjältinnan Wonder Woman som en feminismens förkämpe. Serietidningen blir en succé men när folk börjar ifrågasätta det okonventionella förhållandet som William, Elizabeth och Olive lever rasar illusionen som de tre har byggt upp.
Det första jag vill ta upp är det här med bokbål eller rättare sagt i detta fall, serietidningsbål. I verkligheten skedde detta först 1948 (ett år efter William Marstons död) och inte redan 1945. Men oavsett år känns detta som en oerhörd skamfläck för amerikanerna. De hade just besegrat nazisterna, den värsta av fiender, som var kända för att de brände böcker, och bara några år senare gör amerikanarna samma sak. Att de inte kunde dra parallellen mellan det totalitära Nazityskland och vad de själva höll på med är frapperande. Den tyske författaren Heinrich Heine skrev redan på 1800-talet att ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. Så otroligt förutseende han var. Behöver jag ens tillägga att Heines böcker var bland de första som nazisterna brände? Amerikanerna gick visserligen aldrig så långt att de brände människor men de brännstämplade människor som kommunister under McCarty eran.
Det andra som bör nämnas är filmen pro-feministiska budskap. Både Elizabeth och Olive var dåtidens feminister och William var förespråkare av kvinnors rättigheter. Olive var dessutom dotter till den välkände aktivisten Ethel Byrne som bland annat öppnade den första födelsekliniken i USA. Att 30-talets Amerika var en annan tid kan inte ha undgått någon men filmen tar upp många saker som dåtidens kvinnor kämpade för som nutidens fortfarande gör. Hur bisarrt är det inte att i dagens Texas försöker delstatssenaten, som nästan uteslutande består av män, bestämma över abortfrågan som sedan länge har bestämts av landets högsta domstol?
Skådespeleriet i denna film är ypperligt. Jag har alltid anat att Luke Evans kan mer än att spela stoisk actionhjälte. Det är kul att han prövar vingarna med mer utmanade roller och visar att han har mer i sin repertoar. Rebecca Hall däremot spelar den roll som hon gör i alla filmer, rollfiguren som tror att hon är det missförstådda geniet som ingen lyssnar på för att hon är kvinna. Hon gör detta extremt bra men är det inte dags att pröva på något nytt? Bella Heathcotes karriär har hitintills gått mig helt förbi. Hennes rollfigur är den som gör den verkliga resan från naiv student till kvinnan i kontroll över sitt eget öde. Bella gör bra ifrån sig och det skall bli intressant att se vad hon kan prestera i framtiden.
Som det bör framgå av denna recension är jag mycket positiv över denna film. Skall sanningen fram är det nog den bästa film jag sett de senaste åren. Jag brukar normalt ha svårt för biografier men denna tyckte jag höjde sig över mängden och det rejält. Hur mycket som är sant av filmens handling är dock svårt att avgöra. Alla tre protagonister var i verkligheten mycket förtegna om sitt privatliv och därför bygger mycket på spekulationer och rykten. Detta är en viktig film som alla bör se, inte bara serieskapare. Rekommenderas varmt.