Originaltitel: Myeongryang
Språk: Koreanska
Produktionsår: 2014
Speltid: 127 min
Regissör: Kim Han-min
Skådespelare: Choi Min-sik, Ryu Seung-ryong m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
När vi i väst talar om tidernas främsta amiral är det oftast namn som Horatio Nelson och Michiel de Ruyter som nämns. Vi har dock dålig koll på dessa mäns motsvarighet i öst. Jag undrar personligen om inte den koreanska amiralen Yi Sun-sin slår alla i fråga om duglighet. Denne man må i stort vara okänd för oss i väst men på den koreanska halvön är han stor nationalhjälte. Något överdrivet kan man säga att han personligen besegrade de invaderande japanerna under Koreanska sjuårskriget (1592-1598). Han gick obesegrad igenom åtminstone 15 större sjöslag och sänkte hundratals japanska skepp. Genom dessa segrar kunde japanerna inte understödja de redan landsatta trupperna i Korea och de tvingades efter många år av krig till slut att sluta fred.
Den koreanska amiralen Yi arresteras och torteras för att ha vägrat lyda order. Hans efterträdare leder dock den koreanska flottans till katastrofens rand så Yi benådas och återinrättas som överbefälhavare. Med bara 12 skepp som klarat sig undan måste Yi ta sig an den mäktiga japanska flottan som består av över 300 skepp. Oddsen är astronomiskt låga men ändå så måste Yi lyckas utföra ett mirakel. Han har dock några fördelar. De koreanska skeppen är bättre än de japanska och han kan välja slagfält. Yi väljer Myeongryangska sundet där tidvattnet får strömmen att helt ändra riktning och en kraftig virvel gör det svårt att manövrera skeppen. Efter att koreas sista fruktade sköldpaddsskepp har förstörts genom sabotage ser japanerna sin chans att förgöra Yi. Amiralen har dock några ess i rockärmen och tänker sälja sitt skinn dyrt.
Låt mig först klargöra att jag på intet sätt tror att Slaget om Myeongryang gick till på det sätt som visas i filmen. Den historiska kontexten är i stort korrekt men själva slaget är uppdiktat. Med detta inte sagt att detta är en dålig film. Men att påstå att japanerna anföll med 330 skepp är direkt felaktigt. De anföll troligast med omkring 130 skepp och hade 200 transportskepp i släptåg. Att höja oddsen från 1 mot 10 till 1 mot 30 känns minns sagt onödigt.
Som film är The Admiral helt okej. Den är påkostad och ser snygg ut men tappar hela tiden tempo då de olika befälhavarna skall ta beslut. Då saktas filmen ner i slow motion då befälhavarens beslut i hjältepose måste tänkas igenom. Sedan skriks det ut en order och ställföreträdaren tror inte sina öron. Är ordern ett genidrag eller ren galenskap? Det är också alldeles för många åskådare till slaget som tappar hakan över det som sker. Visst är det heroiskt på gränsen till vansinne men samtidigt önskar jag att regissören hade klippt bort de flesta av dessa scener. Det som däremot är bra är att man även får följa slaget från japanernas synvinkel. De är inte helt nattsvarta skurkar även om de helt klart framstår som filmens antagonister.
Bland skådespelarinsatserna tänker jag bara nämna Choi Min-sik, mest känd från den sydkoreanska kultrullen Oldboy. Choi porträtterar Yi som en eftertänksam man som är redo att offra sitt liv för sitt älskade Korea. Han tror stenhårt på att mod och stenhård disciplin kommer att rädda dagen. Choi är helt klart filmens behållning men samtidigt får man inte så mycket kött på benen. De japanska befälens inre stridigheter får mer uppmärksamhet än Yis problem med sina underordnade vilken kan tyckas litet konstigt.
Jag hade faktiskt förväntat mig mer av The Admiral – Roaring Currents. Sydkorea har enligt mig de senaste 20 åren svingat sig upp bland toppnationerna när det gäller bra film. Taegukgi: The Brotherhood of War är en av mina favoritkrigsfilmer och jag hade hoppats att denna film skulle hålla samma klass. Det gör den tyvärr inte men den är likväl sevärd. För er som vill lära er mer om Amiral Yi rekommenderar jag att ni besöker Extra Credits youtube-kanal och ser deras utmärkta serie om honom.