Originaltitel: Tulip Fever
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Speltid: 107 min
Regissör: Justin Chadwick
Skådespelare: Alicia Vikander, Dane DeHaan, Christoph Waltz, Judi Dench, Zach Galifianakis m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Efter att ha samlat damm i något förråd sedan 2014 fick Tulpanfeber till slut premiär under hösten 2017. Världspremiären hölls av diffus anledning på Möja bio i Stockholms skärgård av alla ställen. I stil med Flicka med Pärlörhänge är detta ett tråkigt familjedrama om tavelmåleri under den Holländska guldåldern. Fast lika tråkig som nyss nämnda film är den inte och det är egentligen den välkända Tulpanmanin som bildar dramats bakgrund.
Sophia (Alicia Vikander) växer upp på ett barnhem och gifts bort till den betydligt äldre Cornelis (Christoph Waltz) så att hennes syskon skall kunna resa till Amerika och börja ett nytt liv. En dag beslutar Cornelis att han och Sophia skall låta sig porträtteras av konstnären Jan van Loos (Dane DeHaan). Givetvis förälskar sig Sophia i Jan och det dröjer inte länge innan de börjar en affär. Samtidigt som detta pågår så har husets piga, Maria, förälskat sig i fiskhandlaren Willem och blivit gravid. När Willem sedan blir sjanghajad tror Maria att hon har blivit övergiven och att deras barn kommer att födas utomäktenskapligt. Eftersom Sophia inte har lyckats bli gravid planerar de två kvinnorna att lura Cornelis genom att påstå att barnet är hans och Sophias när det väl föds. Det visar sig vara ett illa genomtänkt beslut…
Allt detta sker samtidigt som den växande Tulpanmanin griper tag i allt mer folk. Olika rollfigurer gör olika investeringar i de dyrbara tulpanlökarna med olika resultat. Att förklara exakt vad detta får för konsekvenser avstår jag från att berätta här men kan nämna att en lyckad affär kan vara skillnaden mellan Himmelen och Helvetet.
Det kan låta på min beskrivning att detta är en händelsefull film, tro mig, det är det inte. Ett av problemen är att trots att det är ett drama så är Zach Galifianakis rollfigur så komiskt korkad att han inte passar in. Vad tänkte egentligen regissören? Ett annat problem är Alicia Vikanders rollfigur, hon vill inget annat än att komma bort från sin make men när hon väl får chansen drabbas hon av någon outgrundlig anledning av tvivel och agerar sedan oerhört irrationellt. Det finns egentligen ingen att tycka om i filmen för alla har sina skuggsidor och i slutändan är det förunderligt nog Cornelis man tycker mest synd om.
Nej, usch. Jag hade förväntat mig mer av Tulpanfeber. Det som irriterar mig är att likt Titanic, Pearl Harbour, Pompeii och en myriad av liknande historiska filmer är det ett kärleksdrama som står i centrum istället för den historiska händelse som filmen är uppkallad efter. Jag förstår att biobesökarna gillar berättelser om olycklig kärlek men alla filmer måste inte följa standardmanus 1A.
Ett svar
Har inte sett filmen, men har precis läst ut boken. Den var mycket bra i sina skildringar av människorna och miljön – både inomhus och utomhus.
Var skrivet så att det kändes som man var med på plats.