Då var det dags för den andra delen i återblicken av Karl Kämpe Äventyraren nr 1. Denna gång tar vi en titt på manusskrivandet och formgivningen av själva serietidningen.
sidan 2.
TIDNINGENS INNEHÅLL
Innan jag började skriva på manuset var jag tvungen att bestämma vad tidningen skulle innehålla och hur stor den skulle vara. Med en serie på 12 sidor och ett omkast (sidan 1, 2, 19 och 20) som slukade 4 sidor ville jag också ha några sidor till annat. Tidningen fick alltså bli 20 sidor. Omslag, baksida och serien var självklara delar av innehållet. Sedan ville jag ha en kort introduktion innan serien som berättade litet om Karl Kämpe. Till denna introduktion skulle det vara trevligt att ha med en karta. Dessa två tankar fick dela en sida som blev sidan 2. Nästan alla moderna seriealbum har sidor där det visas upp skisser och detta lockade mig, detta fick i tidningen bli sidan 15. Sist men inte minst var de sidor som jag verkligen såg fram emot att göra. Dessa var de tre sidorna (sidan 16-18) som beskriver Karl Kämpes värld. Jag har alltid älskat korta texter som tillsammans med en bild ger en fördjupat förståelse för den värld som en seriefigur lever i. Och frågar ni mig så är det nog dessa sidor jag gillar mest i hela tidningen.
uppskissad manussida
och färdig sida.
MANUS
Hur tusan skriver man ett serietidningsmanus? Hur får man en serietecknare att förstå den vision som manusförfattaren har i sitt huvud? Detta var två frågor som jag ställde till mig själv och den enda snabba lösningen jag kunde komma på var att googla på nätet. Jag fann att det finns två typer av seriemanus. Ett som består av ren text och ett som visar komposition av seriesidorna. Att manusförfattaren gör det första är självklart men vem gör den andra, manusförfattaren eller serietecknaren? Jag antar att det är olika från fall till fall och eftersom jag var osäker så gjorde jag båda varianterna som jag skickade till serietecknaren.
Redan innan skrivandet började skissade jag ner de viktigaste punkterna och var jag ville ta berättelsen. Jag laddade upp med att se instruktionsfilmen How to Draw Comics the Marvel Way. Stan Lee är en rolig typ. Även om denna riktar sig mer till serietecknaren så ger den även värdefulla tips till manusförfattaren. Jag hade exempelvis ingen aning om vad en splash page var? Själva skrivandet var inte så svårt när jag väl kommit igång. Dock blev jag för varje nedskriven sida mer och mer övertygad om att detta är ett levande dokument. Det som skrivs i manuset behöver nödvändigtvis inte var det som slutligen hamnar i tidningen. Innebörden måste givetvis vara densamma men det finns tusen olika sätt att skriva samma sak på och det betyder inte att det man skrev först är det bästa.
FORMGIVNING
Det jag verkligen såg fram emot under arbetet var att få formge de olika sidorna i serietidningen och vilket nöje det var. Det var en fröjd att se hur de olika sidorna växte fram och berättelsen ta form. Givetvis var det litet knixande att få till alla pratrutor och textrutor men med ihärdigt prövande så gick det vägen. Två större problem uppstod dock under formgivningen som jag berättar om nedan.
bild utan och
med raster.
RASTERHELVETET
Eftersom det är betydligt billigare och går fortare att teckna en svart-vit serie än en i fyrfärg var beslutat att använda det första alternativet ett enkelt val. Känslan som finns i gamla Fantomen-tidningar innan tidningen gick över till fyrfärg är väldigt speciell och detta var något som jag försökte efterlikna. Detta betydde även att man begagnar sig av något som kallas raster (små tätt placerade svarta punkter som för ögat uppfattas som ett grått fält. I min naivitet trodde jag att detta är väl inga problem att fixa i Photoshop. Så fel jag hade och vad jag gormade med det när jag väl fått de enskilda bildrutorna från serietecknaren. Hur jag än vände och vred på mitt raster uppstod det som kallas moaré, det vill säga att ett oönskat mönster uppstod i mitt raster. Det kom till den punkt att jag funderade på att skippa rastret och bara använda mig av ett ifyllt grått fält. I min desperation så beslutade jag att göra ett sista försök och denna gång fick jag äntligen till det. När jag väl lärt mig tekniken var det inga problem att fixa till de olika bildrutorna. Men jag säger till er, aldrig att jag använder raster igen (i alla fall inte den teknik jag använde mig av). Så här i efterhand skulle jag nog ha använt Manga Studio för att få till rastret men eftersom jag inte hade det programmet så fick det bli Photoshop.
det gamla och det
nya typsnittet.
TYPSNITTSDEBACLET
Det hela började med att jag bara hade ett serietidningstypsnitt som hade bokstäverna ÅÄÖ, nämligen Komika text. När jag sedan startade min kickstarter (se del 3) fick jag svidande kritik att typsnittet inte var riktigt bra och att mina pratbubblor och textrutor såg barnsliga ut. Till en början ignorerade jag kritiken men allt eftersom dagarna gick började jag hålla med. Jag hade använt ett för tråkigt typsnitt. Det var bara att öppna plånboken och köpa typsnittet Might makes Right och göra om alla bubblor och rutor. Resultatet blev mycket bättre och det tror jag alla kan hålla med om.
Under arbetet påpekade en uppmärksam person att versalt I som seriff (”klackar” på bokstäverna) bara används för det engelska ordet för ”jag”. Annars skall bokstaven vara en sans-seriff (utan ”klackar” på bokstäverna). Det är alltid kul att lära sig något nytt. Så med detta manuellt ändrat så var tyspnittsdebaclet till slut åtgärdat.
Konung Gråkappa.
KONUNG GRÅKAPPA
I slutet av produktionen upptäckte jag att jag fått en halvsida över på sidan 19. Då fick jag en idé att jag skulle slänga in en humorstrip i serietidningen i samma stil som Herman Hedning och Birger barbaren. Jag kallade denna strip för Konung Gråkappa men eftersom det var kort om tid kunde jag inte få tag i någon som kunde teckna den. Besviket blev jag tvungen att bordlägga stripen och stoppa in något annat. Manuset för Konung Gråkappa är dock sparat och kanske kan han göra entré vid ett annat tillfälle. Vi får hålla tummarna.
Det var allt för denna gång. Återblicken avslutas om några dagar med del 3.
