Nu finns den första recensionen av Karl Kämpe Äventyraren nr 5 att läsa. Det är bloggen Simon säger som yttrat sig först. Istället för att som vanligt bara skriva något kort tänkte jag bemöta den kritik som serietidningen får. Det är alltid roligt att läsa Simons recensioner för han nämner alltid något som kan förbättras.
Stelt tecknat och svårt att särskilja seriefigurer
Att serierna är tecknade på ett visst sätt beror helt på en enda anledning. Man får vad man betalar för. I den prisklass som serietecknaren Rully Akbar ligger i så är hans tecknarkonst oerhört bra och jag är mycket nöjd med det han har presterat. Med detta inte sagt att jag inte skulle vilja samarbeta med ännu bättre serietecknare men det tillåter tyvärr inte plånboken för tillfället. Det som däremot måste förbättras är att särskilja de olika seriefigurerna åt. Detta var extra svårt i serien Dödlig kommentering (nr 4) då alla svenskar bar samma blå karolineruniform. Jag tycker att vi lyckades bättre denna gång men det kan nog göras ännu bättre.
Man hinner inte lära känna huvudpersonen
Egentligen så svarar Simon själv på detta men jag vill gärna också kommentera så jag gör det. De längsta äventyren jag skrivit är på 26 sidor. Detta kan för vissa låta som mycket men tro mig det är oerhört lite när man skall få in introduktion, handling, tillbakablickar, konfrontation och ett vettigt slut. Det är verkligen att pressa in så mycket som det går och en hel del måste tyvärr också tas bort helt. Detta gör det svårt att få plats med fördjupningar av Karl Kämpes personlighet även om jag i varje nummer försöker få med något nytt. En annan nackdel som serien har i detta fall är att jag valt att inte använda mig tankebubblor i serien. Detta i likhet med de Conan Barbaren-serier jag växte upp med. Det finns med andra ord ingen inre dialog för läsaren att följa vilket kan uppfattas som konstigt. Detta problem bör dock med tiden försvinna av sig själv då varje nummer fördjupar Karl Kämpes karaktär.
Manuset är för rak på sak
Jag tycker det är kul att testskriva olika sorters manus. Vissa har mycket action, andra väldigt lite. Jag är ju med mina fem serietidningar fortfarande en glad amatör men jag tycker att min berättarkonst blir bättre med varje nummer. Det som är intressant för mig som manusförfattare är att jämföra den färdiga serien med den vision som jag hade i huvudet innan. Personligen tycker jag att perioden mellan de två första hängningarna i Lång trappa, kort rep har mycket dötid och skulle jag skriva om manuset idag skulle jag nog försökt halvera antalet på dessa sidor.
Upplösningen – SPOILERVARNING!
Simon förstod inte riktigt hur man skall tolka slutet så här kommer min förklaring. Om du inte vill veta hur serien Lång trappa, kort rep slutar så sluta läs nu. Med hängsnaran kapad kan Odjuret i sin spökform inte skada Karl Kämpe. När Karl hugger med sin värja passerar den bara igenom Odjurets spökform. Det betyder att de båda kombattanterna inte kan skada varandra. Karl utmanar därför Odjuret att strida mot honom man mot man. Odjuret accepterar utmaningen och tar en fysisk (om än brinnande) form. Karls värja tycks dock inte kunna skada Odjurets fysiska demonhud. Karl måste således finna ett annat sätt att besegra sin fiende på. Det gör han genom att trycka in armen i Odjurets mun så långt det går och slita ut hans svarta hjärta. Om det sistnämnda på riktigt går att göra låter jag de lärda diskutera. Detta är trots allt en serie där det mest fantastiska kan inträffa.
Ett svar
Hejsan! Kul med svar på recensionen, det är mycket uppskattat, och intressant att läsa dina kommentarer också 🙂 Och jag vet, det största problemet är nog precis det som du säger, 26 sidor är inte mycket när det handlar om en nästan helt ny karaktär och det tar ett tag att bygga upp en samling episoder som belyser Karl från olika håll med 1-2 nummer / år. Men det är ändå bara en tidsfråga, och som jag skrivit förut är jag imponerad över uthålligheten; det är säkert jobbigt att streta på med Kickstarter efter Kickstarter, så kudos för det. Kämpa på!