Titel: David Hume – Humanisten och skeptikern
Författare: Gunnar Fredriksson
Förlag: Leopard Förlag (2009)
Ibland händer det oss människor att vi okynnesköper något som vi absolut inte tror oss behöva. Detta var fallet när jag köpte Gunnar Fredrikssons bok om David Hume på den sorgligt tunnsådda bokrean (2013) på Akademibokhandeln i Luleå. Genast kände jag igen det förskräckliga användandet av UV-lackade meningar på omslaget från de urfula omslagen till nyöversättningen av Sagan om ringen-böckerna som kom för några år sedan. Kanske var det därför som jag plockade upp boken och fann att samma person (som här inte skall nämnas vid namn) hade skapat båda omslagen. Normalt skulle jag inte befatta mig med en bok om någon gammal för mig okänd upplysningsfilosof men eftersom jag inte ville gå hem tomhänt från rean beslutade jag att ge boken en chans. Det var denna bok eller La Camillas memoarer som gällde och då var valet inte svårt som ni kan förstå. Boken om David Hume kostade inte många tjugolappar och hamnade därefter i min ständigt växande hög av böcker som skall läsas när jag får tid. Där samlade boken damm i några månader innan jag fattade modet att försöka förstå dess ”dunkla” budskap.
David Hume (1711-1776) var en av filosof, naturhistoriker och skeptiker av episka proportioner. Han kritiserade kyrkans irrläror och fördömde alla bestämda fördomar och svårförklarliga mystifikationer. Med rationella resonemang och logik försökte Hume visa att med sunt förnuft och vetenskapligt tänkande kan de mest frapperande dogmer avvisas. I boken får vi följa Humes liv och de verk han skrev. Om privatpersonen Hume får vi inte veta speciellt mycket om förutom att han var glad, fet och att kvinnorna gillade honom. Krutet har istället lagts på Humes skrifter och det mottagande de fick. Författaren Gunnar Fredriksson försöker på ett enkelt sätt förklara Humes alla ståndpunkter även om jag ibland tycker att han är litet för okritiskt partisk. Boken är lättläst men inte alltid lättförstådd. Det krävs en del förkunskaper i ämnet och att man vet vad en rad olika ord som slutar på -ism betyder. Den är på sina ställen oväntat rolig som när Hume beskriver Karl XII i ett mer negativt blickfång än sin dåtida kollega Voltaire. Så här skriver Hume: Det utomordentliga modet och den beslutsamma envisheten hos Karl XII ruinerade hans eget land och hemsökte alla hans grannländer. Men de har en sådan lyskraft och storhet i sin yttre framtoning att vi kan bli imponerade. Man kan, i någon mån, beundra dem, om det inte vore så att de många gånger visade alltför tydliga tecken på dårskap och förvirring.
Jag skall här inte gå in på vad jag själv tycker om Humes empiriska tankar om filosofi, humanism, teologi, nationalekonomi m.m. Det är upp till var och en att bestämma vad de själva tycker men jag vill ändå ta upp något om Humes religionsfilosofi. Detta var det enda kapitel i boken som jag fann riktigt intressant. Under Humes levnadstid spelade religionen en överväldigande roll i samhället. Att våga ifrågasätta kyrkan måste ha varit mycket modigt och det kostade Hume bl.a. många professorsplatser. Det finns fyra allmänt erkända grunduppfattningar om Gud; teism, ateism, agnosticism och fideism. Hume däremot resonerar om en femte där den primära frågan inte är om Gud existerar utan vad man menar med ”Gud”. Själv finner jag Deismen tilltalande. Alltså tron på att Gud har skapat hela universum som ett perfekt tickande urverk för att därefter sätta sig ner och titta på spektaklet (utan att inverka mer). Deism ansågs i stort vara ateism under 1700-talet och i mångt och mycket är det väl sant. Speciellt tanken på att det inte finns någon helig skrift som sägs vara Guds ord. Inte för att klanka på bibeln allt för mycket men det är ett verk från en svunnen tid skriven av människor. Vad tror ni?