Originaltitel: The Devils
Språk: Engelska
Produktionsår: 1971
Speltid: 117 min
Regissör: Ken Russel
Skådespelare: Oliver Reed, Vanessa Redgrave, Dudley Sutton, Gemma Jones, Graham Armitage, Michael Gothard m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Efter att ha sett Djävlarna så är det inte svårt att förstå varför denna film ansågs vara så kontroversiell att den totalcensurerades i länder som Italien. Filmens kritik mot främst den katolska kyrkan och de minns sagt vågade nakenscenerna fick med all säkerhet många att gå i taket i början av 70-talet. Om jag skulle försöka beskriva filmen så påminner den om en bisarr Terry Gilliam-film men där man har bytt bort hans svarta humor med perversiteter och våld. Regissören Ken Russel har valt att förvandla 1600-talsstaden Loudun, där filmen utspelar sig, till en futuristisk skapelse i vitt tegel och kakel. Människorna i filmen är hemska och drivs antingen av religiösa eller sexuella ändamål.
Året är 1634 och platsen den franska staden Loudun. För att förhindra att landets hugenotter gör uppror beordrar kung Ludvig XIII att städer med stor protestantisk befolkning skall riva sina stadsmurar för att de inte skall våga göra uppror. Detta gäller alla städer utom Loudun som kungen har lovat att inte röra. Detta kan kardinal Richelieu inte tåla och han skickar ändå ut baron Laubardemont för att riva Louduns murar. Baronen stoppas dock av stadens guvernör, fader Grandier, som får uppskov att söka upp kungen och få saken utredd en gång för alla.
Ungefär samtidigt får syster Jeanne reda på att Grandier i hemlighet har gift sig med Madeleine De Brou. Förutom att det är förbjudet för katolska präster att gifta sig så är Jeanne förälskad i Grandier som hon har sexuella fantasier om och ser som en Jesusfigur. I sin förtvivlan berättar Jeanne för en annan präst om Grandiers synder och att han är en djävulsdyrkare. Ordet når Laubardemont som fylld av hämndbegär tillkallar prästen tillika häxjägaren fader Barre och sedan börjar cirkusen, förlåt häxprocesserna.
Jeanne anklagar offentligt Grandier för att ha förhäxat henne och alla andra nunnor i henne kloster. För att rädda sig själv uppträder nunnorna galna, de kastar sina kläder och hela processen förvandlas till en religiös orgie som förseglar Grandiers öde. När Grandier återkommer från sitt besök hos kungen arresteras, döms och bränns han på bål. Som spiken i kistan sprängs Louduns stadsmurar och Madeleine lämnar ruinen åt sitt öde.
Om något så är filmen ett varnande exempel på vad som kan hända när religiösa doktriner får löpa amok och ingen vågar ifrågasätta det som händer. Folket i Loudun drabbas av en masshysteri som inte går att stoppa och i sin blindhet beseglar de fader Grandiers och slutändan sitt egna öde. Det är inte svårt att dra paralleller till dagens extrema grupper och den galenskap dem för med sig.
Trots mina försök är det svårt att återberätta filmens komplexitet på några få rader. Den religiösa symboliken och den undertryckta sexualitet är något som måste ses för att kunna begrundas. Jag har också helt avstått att återberätta sidoberättelsen om Ludvix XIII som dramatiseras som en sadistisk envåldshärskare som på sin fritid skjuter hugenotter utklädda till stora svarta fåglar.
Oliver Reed gör en av sina mest minnesvärda roller som den stoiske Grandier. Vanessa Redgrave är också väldigt bra som den puckelryggiga Jeanne och Gemma Jones får godkänt i sin filmdebut som den godtrogna Madeleine. Graham Armitage nyckfylla kung Ludvig är en intressant men en helt ohistorisk rolltolkning. Jag vill inte säga att Michael Gothard som häxjägaren Barre stjäl filmen men hans besynnerliga blandning av skoningslös åklagare och glamorös rockstjärna är både underhållande och frapperande på samma gång. Gothard är väl annars mest känd som James Bond-skurken Locque i Ur dödlig synvinkel.
Djävlarna är en film som bör ses. Jag lyfter dock ett varningen finger för er som känsliga för sex, våld och kontroversiella ämnen. Detta är en film för vuxna. Barn undanbedes tack.