Originaltitel: Garrow’s Law – Series Three
Språk: Engelska
Produktionsår: 2011
Antal avsnitt: 4
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: Bryn Higgins
Skådespelare: Andrew Buchan, Alun Armstrong, Lyndsey Marshal, Rupert Graves, Michael Culkin m.fl.
Då var det dags att säga adjö till Garrow’s Law med den tredje och sista säsongen. Fyra nya rättsfall skall under klubban och som vanligt står advokaten William Garrow i centrum. I slutet av säsong 2 fick Garrow sitt hjärtas älskade Lady Sarah och nu börjar kampen på allvar att få omvårdnaden om Lady Sarahs son som fortfarande är i klorna på hennes förre make, den hämndlystne Sir Arthur Hill.
Jag tänker inte berätta så mycket om de enskilda rättsfallen denna gång eftersom de liknar de från tidigare säsonger och inte tillför så mycket nytt. Vi har sett det förut så att säga. Istället tänkte jag ta upp en kristen paradox som kommer till ytan i säsongens första avsnitt. En fråga som man kan ställa är varför inte alla kristna omedelbart begår självmord så att de kan slippa de jordiska bördorna och direkt bege sig till himmelriket? Svaret hittar vi bland de tio budorden där det femte säger att: Du skall icke dräpa. Förutom mord inkluderar detta även självmord. En kristen riskerar alltså att hamna i helvetet om denna tar självmord helt enkelt. Det är bland annat därför alla kristna inte går i lämmeltåg över närmsta stup. Det hindrar mig dock inte från att fälla en tår för den polska flickan Maria Kislo som mycket tragiskt begick självmord för att få vara med sin pappa i himmelen.
I avsnittet i fråga utför en sinnessjuk man ett med flit misslyckat mordförsök på kung Georg III av Storbritannien (mer känd som The mad king). Mannen gör detta för att han vill dö men enligt hans kristna tro är det alltså förbjudet. Eftersom ett mordförsök mot kungen straffas med döden hoppas mannen helt enkelt på att undvika att hamna i helvetet genom att låta skarprättaren göra jobbet så att säga. I Jan Guillous bok Häxornas Försvarare så berättar han att det var ”vanligt” förr att människor som ville begå självmord gjorde eller påstod att de gjort något brott så att de skulle få dödsstraff, en del av häxorna tillhörde denna kategori människor.
Det bör nämnas att dagens Svenska kyrka inte gör någon skillnad mellan människor som har tagit självmord eller dött av andra orsaker. Historiskt har dock synen varit hårdare och självmördare har bland annat nekats att begravas i vigd jord. Enligt Matteusevangeliet begick Judas Iskariot självmord efter att han förrått Jesus och kanske är det på grund av förknippelsen med denna förrädare som kristna har haft en så strikt syn i frågan.
Garrow’s Law har varit en trevlig bekantskap. Säsong 3 som mer har kretsat kring de olika karaktärernas privatliv än om rättsfallen hade både sina styrkor och svagheter. Styrkan ligger i det realistiska dramat om hur livet var under den georgianska tiden. Männen hade alla rättigheter och kvinnorna få. Fruar och barn sågs som mannens egendom och han kunde i stort göra vad han ville med dem. Otrevliga paralleller kan tyvärr ännu dras till endel av nutidens muslimska länder. Svagheten i serien är samspelet mellan Andrew Buchan och Lyndsey Marshal. Jag köper inte riktigt deras kärlekshistoria, eller rättare sagt så verkar de inte vara speciellt kära i varandra. Kanske har det att göra med att William Garrows största kärlek är lagen och Lady Sarahs är hennes son. Men litet mer glöd och passion hade väl inte varit för mycket begärt?
Säsong 3 är en värdig avslutning på denna serie. Alun Armstrong (Mr Southouse) som totalt har dominerat de tidigare säsongerna har tagit ett steg tillbaka för att ge Andrew Buchan (William Garrow) större spelrum. I övrigt känns säsongen som en liten upprepning av allt som var bra med säsong 2 som jag hyllade friskt i min recension. I slutändan känns det ändå som om denna serie har nått vägs ände och att det var bra att den slutade så tvärt som den gjorde. Som riktiga mästare slutade serien när den var på topp.
Läs också:
• Garrow’s Law – Säsong 2
• Garrow’s Law – Säsong 1