Originaltitel: The Mission
Språk: Engelska
Produktionsår: 1986
Speltid: 125 min
Regissör: Roland Joffé
Skådespelare: Jeremy Irons, Robert De Niro, Ray McAnally, Aidan Quinn, Liam Neeson, Cherie Lunghi m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Det tog mig bara 28 år att se filmen The Mission. Jag minns än idag bioaffischerna i Boden från när jag var liten och sedan dess har den legat och gnagt i mitt huvud som en hund med ett saftigt köttben. Av någon outgrundlig anledning har jag under alla dessa år inte lyckats se filmen men så var det plötsligt äntligen dags. Det var många frågor som skulle besvaras; varför har Robert De Niro intagit en klassisk fäktningsposition, är en ung Liam Neeson med i filmen och är Ennio Morricones filmmusik lika överjordiskt bra som ryktena säger?
The Mission handlar om en grupp spanska jesuiter som under fader Gabriels (Jeremy Irons) ledning färdas djupt in i den sydamerikanska djungeln för att konvertera de inhemska indianerna till kristendomen. Allt går till en början bra och flera missionsstationer med tillhörande plantager byggs upp. Sedan slår Madridfördraget från 1750 ner som en bomb. Enligt fördraget ligger alla missionsstationer som från början var på spansk mark numera på portugisisk. Extra problematiskt blir det då portugiserna vill använda indianerna i sin slavhandel medan spanjorerna ville att de skulle bli goda kristna. Indianerna blir som förväntat upprörda när nyheten når dem och tillsammans med några jesuiter, som bryter mot sitt icke-våldslöfte, beslutar de sig för att försvara missionsstationerna med vapen.
Det grundläggande temat i The Mission är så vitt jag kan bedöma det Den vite mannens börda. Ett koncept som säger att det är den vita mannens plikt att resa jorden runt och kristna alla ociviliserade vildfolk. I konceptet ingår även kolonialism och den tar tyvärr liten till ingen hänsyn till urbefolkningarnas egna språk, kultur och religion. I filmen visas jesuiternas missionerande och deras kooperativa plantager i ett väldigt positivt ljus utan några av kolonialismens för att inte säga imperialismens mörkare sidor. De förekommer givetvis och i slutet av filmen visas hela dess fula tryne upp. Filmen har fått rätt mycket kritik för glorifieringen av jesuiternas arbete och för att indianerna framställs som imbecilla människor som främst måste räddas från sig själva. Om det var rätt att skildra filmen från denna vinkel låter jag vara upp till var och en att bestämma men tanken på att den vite mannen på något sätt skulle vara överlägsen andra raser är lika arrogant som förlegat.
Jeremy Irons porträtt av den pacifistiske fader Gabriel är mycket bra. Han är en man som inte räds farorna och som oförtrutet kämpar för indianernas rätt. Värre är det med Robert De Niros insats. Jag vet inte varför men De Niro kommer inte upp i sin vanliga 80-tals kaliber och är utan tvivel den som gör svagast inryck av de inblandade. En 34-årig Liam Neeson är visserligen med i filmen men hans roll är så liten att han inte gör mycket väsen av sig. Ray McAnally som kardinal Altamirano är annars den som lyser mest. Han är en man som har ett svårt beslut att taga och som lotsar tittarna genom berättelsen.
Så var det det här med Ennio Morricones filmmusik. Jag skall erkänna att jag inte märkte så mycket av den när jag såg filmen. Främst för att den var illa inkilad i filmen och således inte kom till sin fulla rätt. Jag var därför tvungen att lyssna på filmens officiella soundtrack för att göra ett rättvist omdöme. Att det är ett liturgiskt mästerverk går inte att förneka och användandet av kristna körer, djungeltrummor, spanska gitarrer och givetvis oboen ger ett saligt intryck. Om detta soundtrack är starkt nog att vinna en Oscar låter jag vara osagt men att Ennio Morricone aldrig vann något annat än en hedersoscar är en skandal.
Jag måste säga att jag gillade The Mission. Okej, det är en film som har sin svagheter men överlag var det en trevlig upplevelse. Det är en klassiskt berättelse om de svaga och godas kamp mot det stora onda imperiet som också slutar realistiskt. Det finns en hel del att tänka på efter tittandet, speciellt den lilla scenen efter eftertexten där kardinal Altamirano ger tittarna en blick som frågar: skulle ni ha agerat annorlunda?