Titel: Axel von Fersen
Författare: Herman Lindqvist
Förlag: Fischer & Co (1991)
De flesta svenskar känner till namnet Axel von Fersen, färre vet vem han var, vad han gjorde eller varför han över huvud taget är känd. Fersen är en av otaliga okända svenska kändisar som dyker upp i alla möjliga sammanhang som alla nickar bekräftande mot utan att egentligen veta vem karlen var.
Axel von Fersen (1755-1810) var en svensk högadlig greve, han var en trogen gustavian och rojalist, han deltog först i den amerikanska revolutionen som tolk och officer och senare i Gustav den III:s ryska krig, han var med största säkerhet den franska drottningen Marie Antoinettes älskare (även om inga konkreta bevis finns) och troligast även far till åtminstone ett av kungabarnen. Under den franska revolutionen anordnande Fersen ett flyktförsök för hela kungafamiljen och de lyckades också ta sig ut ur Paris men i Varennes (cirka 20 mil från huvudstaden) arresterades alla utom Fersen som hade tagit en annan rutt. Efter det franska kungaparets möte med madame Giljotin återvände Fersen till Sverige och blir utrikesminister och riksmarskalk. När sedan den svenska tronarvingen, den danske Karl August, avlider av naturliga orsaker, anklagas Fersen för att ha giftmördat honom. Under Augusts likprocession genom Stockholm överfalls Fersen i sin vagn och mördas av en uppretad pöbel utan att Svea Livgarde som ser på gör något för att rädda honom. Senare får Fersen full upprättelse från alla mordanklagelser och begravs i Ljungs kyrka. Under sitt liv träffade han så gott som alla som var något under andra halvan av 1700-talet. Gustav III, Ludvig XIV, George Washington och Napoleon Bonaparte för att nämna några. Han hade otaliga älskarinnor, älskade opera och fester och tyckte att Sverige var allmänt trist. Så kan Fersens liv beskrivas i korta ordalag.
Som vanligt när det gäller Herman Lindqvist är det stora svepande penseldrag som gäller. Här ges inga detaljer utan det berättas bara vad som inträffade, inte hur det inträffade. Kapitlet med Fersens död avviker från detta då Lindqvist ingående och med stor inlevelseförmåga beskriver stämningen i Stockholm och ”konspirationen” bakom hans död. Detta kapitel måste vara det överlägset bästa som Lindqvist någonsin skrivit och jag önskade att han vore lika detaljerad i hela böcker men eftersom detta gäller en biografi måste det mesta kapas av och kortas ner.
Denna bok bygger enligt Lindqvist mest på Axel von Fersens egna dagboksanteckningar och brev, och det är en blek bild av greven som författaren målar upp. Han verkar mest tråna efter gifta kvinnor och när han inte kan få dem är han allmänt deprimerad. Han njuter av hovlivet (speciellt det franska) och tar varje tillfälle i akt att tillgodose sina egna och adelns intressen. Han framstår som en bortskämd snorvalp som ser ner på allt som inte är adligt och fint. Vid ett tillfälle blir Fersen tvungen att klä av sig själv innan han skall hoppa i säng och detta beskrivs nästan som en bedrift värdig Herakles själv. Dra mig baklänges på en skottkärra. När man läser denna bok kan det vara svårt att förstå hur Herman Lindqvist kan beundra denne man (karlen har för böveln skrivit tre böcker om Axel von Fersen). Visst, Fersen var en god ”ambassadör” för Sverige och utförde riket många tjänster. I perioder arbetande han hårt med de uppgifter som han fått men jag kan inte bortse från att det mesta som anbelangar honom har han just fått, inte förtjänat. Det var visserligen en annan tid och bristen på detaljer gör att man genom denna bok inte kan fälla den slutgiltiga domen över Axel von Fersens leverne. Det kan jag dock göra över denna bok och den får betyget knappt godkänd.