Titel: Det svarta hjärtats vilja
Författare: Mattias Johnsson
Förlag: Cassius Creative AB (2015)
Övrigt: Symbaroumsviten, del 2
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Äventyren i skogen Davokar fortsätter för syskonen Vidina och Alavan. Denna gång har Alavan, påverkad av en mystisk sjukdom, rymt djupt in i skogen och Vidina måste åter rädda honom från Davokars faror men framför allt från honom själv. Det svarta hjärtats vilja är Mattias Johnssons andra bok i Symbaroumsviten. Mycket är sig likt från förra boken men med den lilla skillnaden att denna gång har läsaren i alla fall ett litet hum om vad det hela handlar om. Fortfarande är det dock mycket som är obesvarat. Jag försökte verkligen sätta mig in i berättelsen men det går inte riktigt för det finns för många luckor. Troligast är det därför som jag finner att så många rollfigurer handlar så ologiskt. På sätt och viss påminde boken som en sådan där rollspelskrönika som vissa spelgrupper brukar skriva för att komma ihåg vad som hände vid förra spelmötet, fast ovanligt välskriven för att vara en sådan.
Det måste erkännas att vissa delar av Det svarta hjärtats vilja är riktigt bra. Fantasin är det inget fel på om jag säger så. Men varför är så många scener så rumphuggna. Ta episoden med de övergivna barnen med de svullna magarna. Här fanns det stora möjligheter för riktig terror över ett par tre kapitel istället för det snabba tack och goodbye som vi fick. Inte heller återkommer vi till barnen även om vi får en kort spekulation om deras slutgiltiga öde. Det känns för mycket som en missad möjlighet. Detsamma kan man säga om Vidinas underjordiska äventyr. Allt går så himla fort. Istället för att bygga upp den mörka och ödesmättade stämningen som detta parti förtjänar beskrivs bara ett par snabba hållplatser tämligen otillfredsställande.
Även om jag tycker att de flesta rollfigurer är för tunt beskrivna måste jag säga att Johnsson verkligen har lyckats med dumbommen Alavan. Det var länge sedan jag blev så förbannad över en rollfigurs totala ignorans och självbehag. Att han har lyckats överleva till vuxen ålder finner jag helt otroligt. Vidina måste ha fått arbeta dubbel övertid för att rädda honom från alla hans galna infall. Mot slutet av boken verkar dock även Alavan mogna, han får en viss upprättelse även om jag inte för fem öre tror att han kan sköta en handelsbod.
Det finns tre saker jag verkligen saknade i boken. För det första vore det trevligt om det funnits med en liten prolog som återberättade den första boken i stora drag för att friska upp minnet för den som inte läst den boken på länge. För det andra, och jag har nämnt det tidigare, varför finns det inte med en karta i boken? För det tredje skulle jag vilja ha ett litet namnregister i slutet så att det snabbt gick att särskilja de olika rollfigurerna och platserna.
Till sist undrar jag om detta var slutet för Vidina och Alavan eller kommer de att återkomma i nästa bok? Slutet kändes litet som ett sorgset farväl och att nya eller nygamla rollfigurer kommer att ta vid. Jag har ingen aning om framtiden för dessa två men en sak kan vi vara säkra på. Äventyren i Davokar är långt ifrån över.
Läs också:
• Den eviga nattens riddare