Välkommen tillbaka till Karl Kämpes webbsida efter sommaruppehållet. Vi startar höstsäsongens bloggande med ett ämne som ofta förekommer på denna sida, nämligen recensioner. Överallt dräller det av dem, i tidningar, i radio, på TV och inte minst på internet. Alla tycks ha en åsikt som de vill dela med sig av oavsett om någon vill höra dem eller inte.
OBS! I nedanstående text använder jag mig oftast av orden skriver och läser för alla recensioner oavsett i vilket media de har skapats i.
Personligen vill jag dela upp alla recensioner i två kategorier. De som är skrivna av recensenter och de som är skrivna av kritiker. Låt mig förklara skillnaden. En recensent är en vanlig person som skriver en recension mest för nöjes skull medan en kritiker är en person som har fördjupat sig i ämnet och ofta får betalt för sitt arbete. Jag anser mig själv vara en recensent eftersom de recensioner som finns på denna sida är skrivna av en glad amatör. Jag har inga fördjupade kunskaper i vare sig film, musik eller litteratur och jag har absolut inte betalt. Det jag skriver kommer från hjärtat och är inte påverkat av olika aktörer som önskar en bra recension för det de har skapat. Låt mig nu förklara vad jag gillar och ogillar med recensenter och kritiker.
Recensenten
När jag läser en recensents recension så förväntar jag mig inte så mycket. Det är bara någons personliga åsikt om något och det kan vara bra eller dåligt skrivet. Det viktiga är att jag får veta om exempelvis Magnus Edlund tycker att A memory of light är en bra eller dålig bok. Förhoppningsvis vet jag sedan tidigare om jag och Magnus har samma smak och kan således avgöra om den sista boken i The wheel of time-serien är något för mig. Det går inte att bli besviken på en recensents recension eftersom läsaren redan innan ungefär vet vad denne kommer att få. Det är väldigt få recensenter som påstår sig ha den absoluta sanningen för i sin ödmjukhet vet de att det de skriver bara är deras personliga åsikt. Med detta inte sagt att det inte finns recensenter med svullhuvud (speciellt amerikanska) och dessa bör samtliga jordbor undvika som pesten om de nu inte gillar att bli förbryllade och förbannade.
Kritikern
En kritiker är däremot ett helt annat odjur än en recensent. Här är det en person som påstår sig veta vad denne talar om och som ofta har mage att ta betalt för det. Av kritikern förväntar jag mig därför en nyanserad analys, en som förstår arbetet som ligger bakom ett verk och som kan dra paralleller som den vanliga människan ofta missar. Tyvärr är det få kritiker som uppfyller dessa kriterier, jag kräver inte att exempelvis en filmkritiker själv har regisserat en film men denne skall veta skillnaden mellan en scen som är filmad med bluescreen och en som är filmad med front projection effect.
Ett stort problem som många kritiker har är att vara neutrala. En recension får gärna ses genom ett ideologiskt filter men det kan inte vara den enda faktorn som avgör om en film är bra eller dålig. Speciellt Mel Gibsons film Braveheart fick ta emot många bottenbetyg när den anklagades av olika kritiker för att vara både homofobisk och anglofobisk. Den fick också helt orättvis kritik av olika djurskyddsorganisationer för att de trodde att det dog en massa hästar under inspelningen (vilket det inte gjorde). Braveheart må ha sina brister men det är en bra actionfilm och bör som sådan få minst en 3:a i betyg oavsett ideologiska åsikter.
Denna kritik leder till min nästa punkt. En kritiker måste lära sig att recensera in film i sin genre. Här är det mest det gamla gardet kritiker som gör motstånd och som inte drar sig för att jämföra en Ingmar Bergman-film med Austin Powers. Det är totalt orättvist att jämföra ett drama med en komedi eftersom de försöker uppnå två helt olika saker så sluta göra det. Sluta nu.
Sedan finns det också för många kritiker med svullhuvud som tycker att sina åsikter är de rätta och alla andra har fel. Redan innan de har sett ett verk har de sina åsikter och argument klara. Ni som har sett teaterkritikern spelad av Lindsay Duncan i filmen Birdman vet vad jag talar om. Dessa kritiker drar sig oftast inte heller för att göra personangrepp vilket inte har något i bedömningen av ett verk att göra. Kocken Gordon Ramsay gjorde helt rätt när han kastade ut matkritikern A.A. Gill från sin restaurang när denne gick till personangrepp mot både honom och hans personal. Vad har det med hans matlagningskonst att göra?
I och med youtube har videorecensionen fått ett stort uppsving. Människor från alla världens hörn vill göra sin röst hörda och för att synas i mängden har en hel kritiker börjat att använda sig av en gimmick. Jag har inget emot detta så länge det är underhållande. Ett bra exempel på detta är AngryJoeShow där spelkritikern Joe Vargas inte drar sig för att klä ut sig och spela apa. Men hans stora gimmick är att han skäller ut de stora spelföretagen när de försöker kränga ut en undermålig produkt eller på något annat sätt försöker lura pengarna av sina kunder. Ett mindre bra exempel på detta är Schmoes Know vars gimmick är två nördar som tror att de är coola talar film med varandra som du pratar film med dina polare. Denna gimmick fungerar inte då jag hellre talar film med mina polare än ser dessa två försöka göra det.
Den sista kategorin av kritiker som jag tänker kritisera är den ryggradslöse. Detta är en recensent som nästan aldrig kritiserar något utan alltid försöker finna det som bra även med det som är hundbajs. Ofta kommer denna lojhet från en kombination av okunskap i ämnet och rädslan för att förarga någon. Ett exempel på detta är mysfarbrorn Jens Peterson på Aftonbladet vars avsaknad av intellekt att analysera, dra slutsatser och kritisera driver mig till vansinnets gräns. Morska till dig eller sluta recensera. Låt dig inte heller mutas med några hobbitöron i framtiden.
Slutord
Vad ville jag då ha sagt med allt detta? Att jag är så leds på pratkvarnar (kritiker) som tror att de har något att tillföra i debatten när de helt uppenbart inte har något att komma med. Inget gör mig mer förbannad än när jag (den glade amatören) vet mer i ett ämne än den välbetalde kritikern som helt uppenbart befinner sig på djupt vatten. Inget gör mig gladare än när Obiter Dictum-grabbarna gör en Blade Runner- eller en Alien-special vars entusiasm och engagemang får det att rysa i hela kroppen av välbehag. Till sist måste vi väl medge att smaken är som baken och tur är väl det för vad skulle annars recensenter och kritiker skriva om?
PS: Eftersom det bara var snack om manliga recensenter och kritiker i min harang ovan vill jag avsluta med att rekommendera Comicbookgirl19:s youtube-kanal. Hennes Game of Thrones och Prometheus analyser är mycket underhållande.