Titel: Astrid – Vulkanmånens kult
Ord och bild: Kim W. Andersson
Förlag: Apart Förlag AB (2016)
Det skall erkännas att Kim W. Andersson och hans verk var helt okända för mig tills jag snubblade in på hans kickstarter för Astrid – Vulkanmånens kult. Småintresserad började jag läsa vad det var för ny serie som denne man planerade. Av texten och bilderna förstod jag snabbt att detta måste vara något alldeles extra så det var ett enkelt beslut att stötta denna kickstarter. Sedan gick veckorna långsamt tills Astrid damp ner i brevlådan. Eftersom jag inte hade läst något från Kim tidigare så hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Efter en snabb middag lade jag mig i soffan och sträckläste Astrid från pärm till pärm. Efteråt kunde jag bara erkänna att denna serie hade berört mig på ett helt oväntat sätt.
Astrid är toppstudent på högskolan för den förenade galaktiska koalitionen på rymdstationen Smoltron när hon avslöjas som en fuskare och blir (av någon anledning) bortsläpad i bojor. Ett år senare har Astrid inte gett upp drömmen om att bli fredsbevarare och fördriver tiden med att utföra diverse skräpjobb med sitt lilla rymdskepp. Hon får dock en andra chans och kallas tillbaka till skolan för ett specialuppdrag. Tillsammans med Ulf skall hon transportera rektorns dotter Isobel till högkvarteret i Vassilia. Det visar sig bli en rymdresa lättare uttalad än utförd…
Jag hade inte förväntat mig att serien skulle vända sig till en så ung publik. Med detta inte sagt att vuxna inte kan finna stor glädje i Astrid. Men den väckte i mig ett tynade barnasinne där ett nytt äventyr alltid finns runt hörnet och att science fiction inte behöver involvera handelsblockader mot planeten Naboo eller ytterligare tidsresor av terminator-Arnold. I Astrids värld är det mesta svart eller vitt, inget är jättekomplicerat och slutmålet är väl utstakat. Denna enkla uppbyggnad kändes som en frisk fläkt i den våg av gråskaliga dystopier som science fiction-entusiaster tvingats genomleva de senaste åren.
Eftersom Astrid – Vulkanmånens kult är den första boken i en serie böcker så får läsaren till en början en hel del berättande som klarlägger vad det är för sorts universum som vår hjältinna lever i. Detta är i och för sig rätt intressant men det är först när transporten av Isobel tar vid som serien kommer till sin rätt. Därefter är det fullt ös med nervkittlande spänning varvat med halsbrytande action som gäller ända in i kaklet. Astrid, Ulf och Isobel som alla är tre väldigt distinkta individer måste lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan och samarbeta om de skall ha en chans att komma ur klorna på vulkanmånens kult.
Astrid är en vältecknad serie som grundligt använder alla palettens färger. Om jag skall vara något kritisk så känns det som om några av koncepten för de sekundära humanoida rymdvarelserna bara nådde beta-stadiet. En sväng till i tankegrytan hade behövts för att dessa skulle kunna komma till sin fulla rätt. Bättre är det då med detaljerna för huvudpersonerna. Speciellt Astrid med sina anknäbbsliknande läppar och välsvarvade bak som skulle få Kim Kardashian att bli grön av avundsjuka känns som en unik skapelse. Även den pälsklädde Ulf i sin långhåriga kalufs och utstickande alvöron är en seriefigur som man kommer att minnas. Andra saker som rymdskepp, planeter och utrustning är snyggt utformade och i vissa fall även nyskapande.
Astrid – Vulkanmånens kult får en varm rekommendation av mig. Den riktar sig kanske främst till ungdomar men äldre kan även finna en hel del glädje i Kim W. Anderssons skapelse. Serien kräver inte så mycket mer än ett öppet sinne och en lust för science fiction. Sverige svämmar inte direkt över av bra inhemska serier och vi måste ta väl hand om de få serieskapare vi har. Om denna serie bara är början har vi mycket att se fram emot i framtiden. Detta kan bara bli större, häftigare och bättre.