Originaltitel: The Musketeers – Series One
Språk: Engelska
Produktionsår: 2014
Antal avsnitt: 10
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: Adrian Hodges, Susie Conklin m.fl.
Skådespelare: Tom Burke, Santiago Cabrera, Howard Charles, Luke Pasqualino, Peter Capaldi, Tamla Kari, Maimie McCoy, Hugo Speer, Alexandra Dowling m.fl.
Så var det dags igen för ytterligare en filmatisering av de tre musketörerna. Denna gång i form av en brittisk TV-serie i 10 actionpackade avsnitt. I motsats till andra filmatiseringar så börjar denna serie inte med att D’Artagnan vill bli musketör. Istället blir han efter vissa komplikationer mer eller mindre tvångsrekryterad av musketörerna och eftersom han efteråt inte har någon annanstans att ta vägen stannar han kvar. Med tiden blir D’Artagnan god vän med Athos, Porthos, Aramis och kapten Treville. Han har också två komplicerade kvinnoförhållanden med Milady de Winter och hyresvärdinnan Constance Bonacieux. Huvudfienden är som vanligt kardinal Richelieu men Paris kryllar även av andra skurkar som vill göra livet surt för både musketörerna och Kung Ludvig XIII.
Efter att ha sett hela den första säsongen har jag litet svårt att avgöra till vilken målgrupp serien vänder sig till. Vissa scener är väldigt fjantiga, nästan som om den vore riktad till barn, medan andra är överbrutala och borde kräva 15-årsgräns. Denna mix ger serien ett splittrat intryck och det var nästan att jag slutade titta efter att ha sett en urlöjlig tidig scen där Porthos duellerar mot en av kardinalens vakter med en gaffel. Att samma avsnitt avslutas med att en värnlös och obeväpnad kvinna blir avrättad i skogen gör inte saken precis bättre.
Som vanligt när det gäller äventyrsserier där status quo alltid måste upprätthållas så har manusförfattarna det ibland förtvivlat svårt att få det hela att gå ihop. I vissa scener måste därför en del av karaktärerna agera väldigt konstigt för att hjulen skall kunna snurra vidare. Det är för mig personligen väldigt irriterande att se smarta personer helt plötsligt göra saker eller ta beslut som är helt ologiska. Författarna borde ha tagit sig mer tid och tänkt igenom saker mer än en gång innan de tvingas använda sig av bisarra nödlösningar.
Det serien däremot lyckats bra med är miljöerna och scenografin. Paris känns riktigt smutsigt även om jag tycker att gatorna borde vara packade med mer folk. Actionscenerna är överlag både spännande och roliga och för en gång skull dödas det människor till höger och vänster. Låt vara att det är sparsamt med blodsplatter men jag köper det. De tre musketörerna ser i regel stenhårda ut även om de blå tunikorna lyser litet väl ofta med sin frånvaro. Ett extra plus måste ges till serien för att musketörerna ibland verkligen använder musköter istället för att i tid och otid bara fäktas. Till och med en och annan granat kastas vilket inte hör till vanligheten i serier som denna.
Det mest kontroversiella beslutet i skådespelarensemblen är valet av Howard Charles. Från vissa håll har det hörts högljudda protester att låta en vältränad man av ”blandras” spela Porthos som annars brukar gestaltas som en lönnfet vit man. Jag gillar valet av Charles och det är samtidigt en modern hyllning till ursprungsförfattaren Alexandre Dumas vars far var mulatt och dessutom general i den franska armén under 1700-talet.
Skådespeleriet är annars bra överlag även om jag ibland tycker att Luke Pasqualinos rolltolkning av D’Artagnan är litet väl osnuten. Han växer dock i rollen och är inte lika erbarmligt eländig som vissa andra som innehaft rollen. Jag kan också ifrågasätta valet av Maimie McCoy för i rollen som Milady de Winter övertygar hon inte. Hon är långt ifrån så manipulativ och förförisk som denna femme fatale skall vara.
En karaktär som jag annars saknade i serien är Comte de Rochefort, kardinal Richelieus enögde hantlangare (spelad av Mads Mikkelsen i den senaste storfilmen). Jag antar dock att detta är ett medvetet val och att Rochefort är en karaktär som sparas till kommande säsonger. Det skall bli intressant att få veta vem som kommer att göra rollen för serien har inte haft några problem att rekrytera en hel del bra halvkända skådespelare.
Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett en enda bra De tre musketörerna-film. Inte ens den hyllade versionen från 1973 med Michael York som D’Artagnan och Oliver Reed i en minnesvärd roll som Athos är egentligen något att hänga upp i julgranen. Den senaste filmversionen med flygande luftskepp av Hollywoods näst sämste regissör (Paul W. S. Anderson) hade en mycket hög skämskudde-faktor. I ljuset av detta så är nog inte The Musketeers en så pjåkig serie trots allt och om manusförfattarna bara kan finna ett vinnande recept kan säsong 2 bli något att se fram emot.