Originaltitel: The Musketeers – Series Three
Språk: Engelska
Produktionsår: 2016
Antal avsnitt: 10
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: Simon J. Ashford, Simon Allen m.fl.
Skådespelare: Tom Burke, Santiago Cabrera, Howard Charles, Luke Pasqualino, Tamla Kari, Hugo Speer, Ryan Gage, Rupert Everett m.fl.
Jag skulle vilja kalla säsong 3 av Musketörerna för en mellansäsong men eftersom det är den sista så låter det inte riktigt rätt. Dåliga tittarsiffror har fått chefsfolket på BBC att dra i nödbromsen och avsluta en annars uppskattad och omtyckt serie. Personligen kommer jag att minnas de råbarkade actionsekvenserna som inte på något sätt var koordinerade som balett, som alldeles för många filmer och TV-serier av idag är. Det är mer klassisk slå-på-käften-action i bästa Clint Eastwood eller Nick Nolte anda. Det gillar jag.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Under fyra långa år har Athos, Porthos och D’Artagnan krigat vid fronten i Fransk-Spanska kriget (1635-1659). Samtidigt har Aramis spenderat samma period i kloster som munk även om han inte har tillåtits att avge klosterlöftena. Av en slump för krigets vindar samman de forna musketörerna och tillsammans lyckas de fyra avstyra en spansk räd mot en fransk krutkonvoj. Därefter kallas musketörerna tillbaka till Paris (även Aramis) av Treville som nu är minister och en av kung Ludvig XIII:s närmsta män. Treville vill att Athos bygger upp en ny kår av musketörer för att skydda Paris då de flesta gamla har gått förlorade i kriget. Han vill också göra detta för att de åter skall bli en motpol till ”det onda” röda gardet som de senaste åren åter fått härja fritt.
En av de mest intressanta aspekterna inför säsongen var vem som skulle bli den nya ärkeskurken. Personligen trodde jag att hertigen av Buckingham skulle få rollen men filmskaparna ville något annat och bjuder inte bara på en eller två, utan hela tre ärkeskurkar. De tre är; markisen de Feron (kungens handikappade farbror), hertigen av Orléans (kungens odåga till bror) och Lucien Grimaud (en 1-dimensionerad niding av ringa härkomst). Jag var litet osäker på om Rupert Everett som spelar de Feron skulle klara av tidseran men av de tre är det han som briljerar. Tyvärr visar det sig att det är Grimaud som får mer och mer utrymme på de andras bekostnad. Det var väldigt länge sedan jag såg en så tråkig och fantasilös ärkeskurk vars enda vilja bara är ren ondska.
Under den tredje säsongen koncentrerar sig handlingen till den döende kung Ludvig XIII och vem som skall bli hans efterträdare. Ludvig har en son (den blivande kung Ludvig XIV) men han är bara ett barn vars intressen drottning Anna måste försvara med näbbar och klor. Medan gamarna börjar cirkla runt Paris är det upp till Treville att släcka bränderna och säkra tronföljden. Det visar sig vara ett allt annat än lätt arbete men då har han som tur är hjälp av några rediga musketörer.
Det som är bra med säsong 3 är att man inte vet vilken riktning serien skall ta. Det blir givetvis mycket fäktande och palatsintriger men det mesta ligger fortfarande öppet. Tyvärr räcker inte detta då serien går mycket i gamla fotspår och Grimaud är en så onyanserad skurk som får en att vilja slå av dumburken. Roligare är det då när Rupert Everetts läbbige men på vissa plan ändå sympatiske skurk får styra och domdera.
Det skall sägas att säsong 3 börjar bra för att bli sämre för varje avsnitt som går. Mot slutet känns det nästan skönt att serien läggs ner för det känns som om producenterna och manusförfattarna kört fast. Jag undrar om inte alla inblandade visste om att detta skulle bli den sista säsongen då serien slutar med en sorts epilog där Athos, Porthos, Aramis och D’Artagnan tar farväl av varandra. De må gå skilda vägar men de är och kommer alltid att förbli musketörer. Jag tycker att det har varit tre trevliga säsonger och tackar för underhållningen. En för alla, alla för en!