Originaltitel: Poldark – Series Three
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Antal avsnitt: 9
Speltid: 60 min/avsnitt
Regissör: Joss Agnew och Stephen Woolfenden
Skådespelare: Aidan Turner, Eleanor Tomlinson, Heida Reed, Jack Farthing, Luke Norris, Gabriella Wilde, Harry Richardson, Ellise Chappell m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Jag kan säga direkt att har du inte hängt med i svängarna i de tidigare säsongerna kommer du att få svårt att hänga med i den här recensionen. Den tredje säsongen av Poldark introducerar en rad nya rollfigurer till intrigerna i Cornwall. De viktigaste är Morwenna Chynoweth (Eliszabeths kusin), Hugh Armitage (Lord Falmouths brorson) samt Sam och Drake Carne (Demelzas bröder som också är metodister). Det är två huvudkonflikter som säsongen kretsar runt. Dels kring Ross Poldarks försöka att rädda Dwight Enys som tagits tillfånga av fransmännen under Franska revolutionskrigen (1792-1802) och dess efterspel. Dels kring Morwenna Chynoweth kärleksförhållande till Drake Carne trots att hon redan är förlovad med prästen Osborne Whitworth.
Givetvis fortsätter Ross Poldarks eviga fejd med George Warleggan och det något problematiska förhållandet med hustun Demelza. Det som förvånade mig mycket var hur drakonisk Elizabeth har blivit sedan hon gifte sig med George och hur hon allt mer börjar ta efter sin arrogante make. De som mest får lida över detta är sonen Geoffrey Charles och kusinen Morwenna. Jag kan riktigt lida med den sistnämnda som slits mellan kärleken till Drake Carne och familjens önskan om att hon skall gifta sig med deras väl utvalde kandidat. Att sedan Elizabeth får lida när George börjar misstänka att deras gemensamme son, Valentine, inte är hans ser jag bara som poetisk rättvisa. Jag gillar dock att hon tvingas ta i med hårdhandskarna med George vilket är något som Ross borde ha gjort för länge sedan. Ett tidigt exempel på Girl power!
Rent tekniskt var väl säsong 3 snäppet sämre än den förra. Poldark är dock fortfarande en väldigt bra serie som jag kommer att fortsätta att följa. Det jag gillar är att serien fortfarande kan överraska och ta oväntade vändningar. Detta är något som få andra serier klarar av över tid då de brukar falla in i ett förutsägbart mönster efter några säsonger. Jag tillskriver detta att Poldark håller sig till 10 avsnitt eller färre per säsong. Hur många Netflix-serier har vi inte sett som har 13 avsnitt per säsong som verkligen släpar sig fram med klyschor till slutet? Det känns tungt att behöva vänta nästan ett år till nästa säsong men jag gör det så gärna om Poldark fortsätter att leverera samma goda kvalitet.