Titel: Carolus Rex – Karl XII – hans liv i sanning återberättat
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2006)
Låt mig börja med att säga att detta är en massiv bok. Dryga 800 sidor av dödsförakt, storhetsvansinne och ren galenskap. Den var så överväldigande att jag var tvungen att läsa den i flera omgångar för att kunna ta mig till slutet. Jag vill inte heller ge mig in i debatten om hur mycket som är sant och hur mycket Brunner har hittat på från egen fatabur. Jag är ingen historiker och skulle inte kunna peka ut många av de faktafel som riktiga historiker har pekat ut och i skiftande grad fördömt författaren. Istället kommer denna recension bara att ses genom mina egna populärhistoriska ögon. Jag hoppas att det är mig förlåtet.
Det första som slår mig så här efteråt är hur galen var egentligen Karl XII? Jag ställde mig frågan redan i min recension över Peter Froms bok Kalabaliken i Bender och här blossar den åter upp med förnyad styrka. Brunners Karl XII är totalt hänsynslös, drivs av ett Messiaskomplex och är envis till ruinens brant. Det förhatliga porträttet kan nästan beskrivas som; Vad skulle ha hänt om Joffrey Baratheon från Game of Thrones varit kung av Sverige under 1700-talet?
Boken är en fiktiv självbiografi över Karl XII:s liv och börjar med att han föds, med segerhuva förstås och med bloddrypande händer som ett förebud om ett liv i krigets tecken. Därefter växer han upp och visar redan i unga år tecken på sadism och skoningslöshet. Efter Karl XI:s död greppar han makten som envåldshärskare i riket och omoget börjar han regera som den värsta tyrann. Det dröjer dock inte många år innan Det stora nordiska kriget bryter ut och med det släpps Karl XII:s ärelystnad lös med full kraft.
Därefter följer 700 sidor av truppförflyttningar, ärorika segrar, bittra förluster och meningslösa uppoffringar. Kungen visar ingen medömkan till de liv som spills (både fientliga och egna) så länge han kan odla myten om sig själv, som den krigare vara like icke finns på denna jord. Han älskar att höra hur fienden darrar när de hör hans namn och anser att varje motgång, stor som liten, bara är en grop i vägen på hans väg mot den fullständiga segern. Katastrofen vid Poltava anses bara vara en besvärande förlust. Visserligen är Karl XII rosenrasande över Lewenhaupts kapitulation men han kan inte se att detta är början till slutet. Istället fortsätter han deltaga i det ena slaget efter det andra trots att han ställs mot omöjliga odds.
Det som är så frapperande är att Karl XII hade så många tillfällen att skapa fred och troligast gå till historien som en av landets främsta kungar, i samma klass som Gustav Vasa och Birger Jarl (ja jag vet att den sistnämnde aldrig var kung men han regerade Sverige som om han vore en). Även när det såg som mörkast ut fanns chansen att få fred under hyfsade till goda villkor. Envist ville han dock kriga vidare och bara sluta efter att Sverige återfått alla förlorade landområden och att August den starke för all framtid avsatts från Polens tron.
Om Brunners porträtt över Karl XII stämmer så var mannen en fullständig psykopat. Än värre är att Peter den store framställs som ännu värre. Dessa två herrars kamp kan på mer än en punkt jämföras med den mellan Hitler och Stalin. Trots att Karl XII mest krigar med ryssarna så framställs hans egna kusin August den starke som kungens verkliga nemesis. Jag antar att det låg för mycket prestige i att låta Stanislaw Leszczynski förlora tronen efter att den så mödosamt erövrats åt denne svenska nickedocka.
Efter att ha tagit mig igenom dessa 800 sidor så är jag alldeles utpumpad. Trots att den sägs ha över 1500 faktafel så går den inte att ge något annat än högsta betyg. Historiker tycker nog att denna bok mest är ett plagiat av Anders Fryxells böcker om Karl XII medan vi som inte sitter på några höga hästar kan erkänna att den är ett populärhistoriskt mästerverk. Så det så.