Originaltitel: Tulen morsian
Språk: Svenska / finska
Produktionsår: 2016
Speltid: 104 min
Regissör: Saara Cantell
Skådespelare: Tuulia Eloranta, Magnus Krepper, Claes Malmberg, Elin Petersdottir m.fl.
Varning! Texten nedan innehåller spoilers.
Häxprocessen på Åland (1665-1668) var en förlöpare till den mest kända häxprocessen i Sverige som är känd som Det stora oväsendet. Rent historiskt har händelserna som utspelade sig på Åland ansetts ha varit ett personligt korståg som häradshövding Nils Psilander förde för att rensa öarna från trolldom. I denna film är det istället kvinnlig svartsjuka som är anledningen till häxprocesserna. I dessa #MeToo-tider känns det helt otidsenligt att beskylla kvinnor för saker män gjorde fel. Men samtidigt så är detta en film så vi får väl ge dem litet skaparfrihet.
Naturbarnet Anna som lever på Åland förälskar sig i den redan gifte Elias. I ren svartsjuka anger hon Elias hustru Rakel som häxa till häradshövdingen Nils Psilander. Samtidigt som häxprocessen blossar upp ser prästen Bryniel chansen att rensa bort några av de kvinnor som vet om att han är en serievåldtäktsman. Allt eftersom processen fortsätter och kvinnor börjar avrättas för häxeri ställs Anna inför ett val. Skall hon erkänna att hon vittnat falskt mot Rakel för att rädda hennes liv eller skall hon hålla tyst och leva med skammen för resten av sitt liv?
Trots styltig dialog och skådespeleri av varierad skicklighet måste jag erkänna att jag gillade Djävulens jungfru. Filmen känns som ett drama som berättas med små medel och mycket hjärta. Kanske är det svenska och finska språken som blandas i en salig röra som charmar mig? Att ingen av skådespelarna har en äkta åländsk dialekt rör mig inte ryggen. Jag skulle inte kunna känna igen en sådan om den så slog mig i huvudet med en snöspade.
Som hantverk lämnar Djävulens jungfru en del att önska. Det är mycket som kan göras bättre men en sak lyckas filmen i alla fall förmedla. Hatet mot kvinnor har funnits i alla tider och patriarkatet har hänsynslöst skördat med lien innan vettigare röster har fått stopp på galenskaperna. Jag hade önskat att det blivit litet mer rättegångsdrama under andra halvan istället för att lyfta fram teman som ångest och försoning. Det känns som om filmen klippts om och vissa scener slopats så hade det hade funnits plats för ett ”svavelosande” försvarstal från Anna innan domen faller. Som det blev nu är filmen helt klart sevärd men kommer inte att gå till historien som något mästerverk.